Pagano är min nya husgud

Kan man skriva så här bra? Har inte funnit en bok som denna på flera år. Franska Emmanuelle Pagano låter oss följa med i ett flöde av mininoveller och iakttagelser som lutar åt det poetiska hållet. Så mycket blir sagt på så lite utrymme och fler ord behövs inte.

Här möter vi mannen som varje dag tar hand om sin flickväns son som om det vore hans eget barn. Han håller sig konstant nära barnet för att hon inte ska få tillfälle att tala allvar mellan fyra ögon och göra slut. En man smygstädar sin flickväns lägenhet bit för bit och blir utkastad när skillnaden går upp för henne. En tonårsflickas föräldrar är så upptagna av att arbeta med sina fruktträd att de inte märker hur det ger henne möjlighet att ha kärleksmöten. När kärlekshistorien uppdagas vill pojkvännen hämnas flickans utegångsförbud.

Pagano har skrivit ett tiotal böcker, men endast Jag talar om kärlek finns översatt till svenska. Tyvärr är den svenska titeln intetsägande, man kan lätt tro att det handlar om en vanlig, enkel kärlekshistoria. Den franska titeln "nouons-nous" skulle kunna betyda ungefär "knyt samman oss".

Just nu undrar jag hur jag ska kunna få tag i Paganos andra böcker, om jag så ska behöva köpa dem på tyska från de svenska nätbokhandlarna. På franska finns de inte hos Bokus, men på tyska. Hoppas att det snart blir ändring på det. Pagano är helt enkelt en osannolikt skicklig författare. Jag måste ha mer. Pagano är min nya husgud.